Kul att min Zelvin har ett bra dagis som tänker på allt. Hunddagiset är lite speciellt på så vis att de inte bara är en promenadservice utan Zelvins extra familj/flock. Idag har de haft hundkalas.....titta själva här   

Har nu sänt iväg ett paket till lilla Benjamin i Stockholm för han ska inte frysa om fötterna i vinter har jag tänkt. Så tre par sockar i varm go ull i tre olika storlekar, garner och färger får han.  Benjamin är min kompis dotter Elins nyfödde lille son. Elin passade jag mycket när hon var liten, så hon minns mig mest som mammas favvobarnvakt skrev hon...haha så har jag aldrig tänkt på att hon upplevt det. Men väldigt kul att ha kontakt med dom trots att det är 22 år sedan jag flyttade från Stockholm. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sedan vill jag också gratta min lilla vove som fyller 5 år idag 

Hipp hipp HURRA, så ser han ut idag.  

Skäggig och tovig och trött efter en dag på hunddagis. Där har dom sjungit för honom idag och på torsdag blir det hundkalas. Vilken tur att andra hinner uppvakta honom då jag är för trött för det just nu.

Jag firade häromdagen istället då vi fick klart besked från veterinär och sjukgymnast att han är helt frisk och har adlrig haft några höftproblem som han blev diagnostiserad för i somras.  Det var en muskelskada!! Vilken skillnad på diagnoser, eller!! Sjukgymnasten erkände felet, men veterinären som vi träffade ville väl inte prata ned sin kollega. Var ju tvungen att hålla med både röntgen och sjukgymnast om att inga höftproblem finns, eller har funnits, efter att ha undersökt honom. 

  Vilken tur att vår uppfödare blir arg och får mig att fortsätta forska i om diagnosen kan stämma....stort tack till dig momo June:)) 

Detta är så trist att man inte ens orkar bli arg. Men i somras hade Zelvin ont i bakre delen av kroppen och fick  diagnosen artos och dysplasi i bakhöfterna. Det blev både medicinsk- och sjukgymnst behandling, specialfoder och tillskott att äta, inga mera hopp eller springlekar med andra kompisar mm. Utan endast promenader i skog, mossa och ojämnt uderlag och mycket massge. 

Det jobbiga var ju att gå omkring och känna sig skyldig att förstört hans höfter, vilket vi inte kunde hitta någon exakt orsak till faktiskt. Men vi var  ju tvungna att hitta något.....och hittade då på en massa som vi trodde kunde vara orsaken.

Han hoppar och springer jämt....älskar att göra det. 

Så Zelvin ska nu fortsätt hoppa   och leka med bollar .....det ska vá gött och leva!   

Förbereder mina och dotterns händer inför vintern genom att sticka vantar av restgarner. Den bruna basfärgen är ett ullgarn från Italien som heter Moda Italiana. Köpte det på Sy- och stickmässa för två år sedan. Mönstret har jag hittat på själv med olika färger som jag kombinerat så det blev lite fägrglatt.  Fingervantarna är till mig själv och tumvantarna till Sara som har mindre händer.  Mina  fingervantar har fått kännemärken för höger och vänster: höger pekfinger har en komihåg rand och vänster har en ring på ringfingret. Dom blev väldigt sköna med höga skaft som värmer gott. 

Syfestival är det nästa helg här i Borås igen. Då blir det till att fylla garnförrådet igen. 

   Här ligger Zelvin och sover så gott i sin bädd, kamouflerad!    

Denna helg har jag varit i Vårgårda på SM i Rallylydnad, Tjänstehundar; räddningshundar och Försvarsmästerskapen för patrullhundar. Jag var funktionär som skrivare i Rallylydnad, vilket innebär att jag står bredvid domaren och skriver ned det hon säger på ett speciellt protokoll. Tänk att lilla jag blir utsedd som skrivare i SM....Sveriges första SM någonsin. vi var tre skrivare som delade på uppdraget de två dagarna. Denna bild på oss är tagen av Ulrika Alva Johansson på Fairymist som var SM fotograf.

 Från vänster Elisabeth Karlsson Ale BK, Merja Johansson Marks BK  och jag Borås BK. 

På lördagen var det 40 ekipage som tävlade om 20 finalplatser på söndagen. De var två domare som dömde varje tävling. Det innebär att max poäng är 200 istället för 100 som vid en vanlig tävling. Här är banvandringen på lördagen. Domare och funktionärer har lila jackor.  

Domare Martina Eberhard, Hörby BK och Karin Johansson, Borås BK. 

Efter varje ekipage gick domarna mot mitten för att konferera om vad de sett, även honnörsfunktionärern går dit och informerar vad hon sett. 

Domare och skrivare under finalen....fokuserade!

Pudelägare som jag är, så måste jag bara lägga in en bild på ekipaget som tog 3:e plats i finalen.....lilla mellanpudeln Vincent och hans matte. Efter kvalet så tog en dvärgpudel 1:a plats och denna mellanpudel tog en 3:e plats. Alltså två pudlar bland de tre första av 40 ekipage. Rallyn är en bra sport för pudlar helt klar. Där få de möjlighet att utöva och utvedkla sitt intellekt och smidighet fullt ut. 

På prispallen de tre bästa ekipagen. Bra jobbat och ett stort grattis till alla. 

Ja då har jag varit på återträff med mitt FN-kompani igen. Det var 26-årsjubileum i år, alltså 26 år sedan vi utbildade oss och åkte på FN-tjänstgöring till Libanon i 6 månader. Herregud vad åren går fort! Min roll på det uppdraget var undersköterska på operation på FN-sjukhuset som Sverige anvsarade för då. Vi tjänstgjorde från augusti 1986-februari 1987 och det är nog den mest intensiva tid i mitt liv. Jag tror jag upplevde saker som det skulle ta tio år här i min vardag att få uppleva. Och vissa saker kommer jag aldrig att få uppleva igen för de är så udda och då tänker jag på krigsupplevelser och krigsskador vi fick ta hand om. 

Lägger upp lite foton från denna tid i mitt liv. Camp Silvia, området vi bodde på, låg vid havets strand i byn Naqoura i södra Libanon. Livet var mycket enkelt på vissa områden som att mat serverades i matsalen flera gånger om dagen, tvätten lämnade man in i tvätterit. Både uniform, sängkläder och arbetskläder fick vi, så  man behövde aldrig tänka på vad man ska ha på sig. Det vi behövde göra själva var att städa baracken vi bodde i och sedan bara vara. Det blev mycket resor, shoppande,festande och umgänge all tid man hade över från själva arbetet. Vi arbetade inte heltid heller men däremot var vi alltid i jour eller beredskap om vi var på campen. Var man ledig åkte man till Israel, Jordanien, Syrien, Cypern, Egypten mm

Här poserar jag i min vardagsuniform i en av utkiksposterna på campen. Jag är 27 är. 

Skyddsövning!! Här har vi tagit oss till skyddsvärnet så snabbt vi kunde och jag håller på att rätta till uniformen. Det gällde ju att ta sig dit så fort som möjligt och få med sig det man skulle.  Vi behövde aldrig springa dit på "riktigt" som tur var utan endast på övningar. 

Lite herrbesök i vårt lilla uterum som hette "Bakis & Skakis" och låg utanför vår barack. 

Det var inte hög nivå på humorn alla gånger men de flesta hittade dit och där har jag fått mig många goa skratt.    

Att åka på LEAVE var fantastiskt roligt. Första vi var lediga åkte vi någomstans och det fanns alltid någon att åka med. På detta kort sitter vi på ett tåg i Egypten och åker från Kairo till Assuan. 

En valig kväll gick vi ibland ut och åt på resutarang på gatan utanför campen istället för att äta i matsalen. Det serverades mycket god Libanesisk mat där. Själva restaurangerna och affärerna hade ju inte den högsta standarden precis men vi trivdes alltid ädnå.  Kolla utsikten i fönstret. Här sitter Eva, Inger och jag som bodde och arbetade ihop dessa månader.  

Julhälsningar skickades hem via tidningar till Sverige. Detta är det foto som sändes till Stockholmstidningar. Jag bodde i Stockholm på den tiden och här är alla vi som var från den delen av landet. 

Från att ha varit 150 soldater i kompaniet så är vi på denna återträff i Ramnäs september 2012 bara 22 st. Men vi hade en väldigt rolig helg med brändbollsspel, tjöt och mycket god mat.  Vi har ju också blivit lite äldre och under många år inte träffats alls. Men nu planerar vi en resa till Beirut om några år vilket vi verkligen får hoppas blir av. För reste gjorde vi ju mycket under FN-tjänstgöringen men det gick ju inte att resa i Libanon på den tiden. 

Igår hade vi 90-årskalas här hemma hos oss. Firade min pappa som fyller 90 år. Släkt och vänner var inbjudna och det blev så lyckat. Hedergästen är givetvis faster Inga som är 91,5 år. 

Pappa lever idag ensam i en servicelägenhet och närmaste grannen är hans syster Inga 91,5 år. de går till varandra varje dag och båda är "still going strong" och har livsgnistan kvar trots att kropparna börja få sina skavanker. Båda hör väldigt dåligt så det är ett ropande och missförstånd hela tiden som vi skrattar gott åt   

STORT GRATTIS TILL MINA GOASTE GAMLA SLÄKTINGAR SOM VI ALLA ÄLSAKAR SÅ